Jag är nervös för mitt eget liv, för min egen framtid. Mest för att jag är så förävntansfull och tycker att det är så spännande. Vart är jag om tre år? Vart är jag om fem år? Kommer jag att ha uppnått de delmål som jag har satt ut för mig själv? 

Jag har mitt förflutna att tacka för som har gjort mig till den självdrivna och målmedvetna person som jag är idag. Jag har t.o.m mina motgångar att tacka. Ur dem  så har jag bara kommit ut som en ännu starkare person, men ännu mer karaktär. Jag tror att vi som har slitit oss igenom livet, skaffar oss mer skinn på näsan vilket man behöver för att ta sig någon vart i dagens samhälle. Jag tror att vi skapar oss en starkare karisma och unik utstrålning. Vi lär oss att efter regn så kommer solsken, och att vi överlever varje motgång. Att antingen så måste man lägga sig och dö, eller så reser man sig och tar sig ur motgången som en ännu starkare människa.

 

Jag önskar inte att jag hade fått allt serverat på ett silverfat. Jag är i stället stolt över att jag har kämpat och byggt mitt eget liv från grund och botten. Det är jag som har byggt upp och gjort det. Jag vill inte hela tiden ta den enkla vägen. Jag lär mig så mycket mer om både mig själv och livet genom den hårda vägen. Motvinden gynnar mig mer än medvinden i längden. 

 

Jag och en mycket vis vän till mig har filosoferat om det här hela helgen. Jag ville bara få ut det, till alla er som sliter och kämpar och tror att det inte leder någonvart. Tro mig, det gör det. På ett eller annat sätt.