Jag mår så jävla dåligt. Allt jag vill är att vara snäll, vara till lags och räcka till åt alla jag älskar. Men i själva verket så räcker jag inte till åt någon. Jag har ofta fått höra hur besviken man är på mig för att jag aldrig har tid. De ska veta att jag stressar sönder mig själv. Jag har ett sådant pressat schema varje dag att jag ligger med ångest och kraftiga bröstsmärtor på nätterna. Jag mår inte så bra i grunden just nu. Och när alla rycker och sliter i varsinn del av mig så försöker jag dela mig. Men nu har jag insett att det inte går längre.

Idag är en dålig dag. Och det spelar ingen roll om jag har varit i Göteborg, eller njutit av en pepsi, eller har människor som älskar mig. Det spelar heller ingen roll om solen skiner sådär värmande och att höstdagen är femton grader varm. Det är en dålig dag i alla fall och självhatet växer med växande kraft. Jag är så arg. På mig själv. Jag är så trött på allt som är jag. Jag skulle vilja örfila mig själv gul och blå i hela ansiktet. Men då skulle nog alla titta konstigt på mig på tåget där jag nu sitter. 

Jag har fallit och förlorat mot mig själv. Så tänkte jag först. Men sedan så sa läkaren något som fick mig att tänka om. "Du har funnits där för andra alldeles för länge, medan du själv har fallit bort". Nu är det dags att sätta mig själv på priolistan. Jobbet får vänta. Vi gjorde andningsövningar tillsammans (läkaren och jag), och hon andades med mig. Hon stöttade mig och lyssnade på vad jag hade att säga. Denna kvinna brinner verkligen för sitt jobb. Hon älskar människor och hon får mig att känna mig värdig. På alla andra ställen har jag känt mig minst sagt värdelös när jag lämnat. Jag är så van vid att läkare misstror mig att jag blev chockad idag, när jag för första gången träffade en läkare som såg mig som en medmänniska. Hon tog sig tid för sin patient. Hon sa att hon hade varit i samma situation som jag. Sedan sjukskrev hon mig i flera veckor och så smed vi en plan tillsammans. En plan som ska hjälpa mig att hitta tillbaka. En plan som måste fungera hela livet. För jag ska minsann inte vara tjugofyra år och längta till pensionsålder för att slippa stressa. Jag ska minsann inte längta till dödsbädden för att slippa tryck över bröstet och andnöd (panikångest heter det). 

Höstens mål: att bli kompis med mig själv igen! 

Jag snubblade nyss över en statusuppdatering av en kvinna på facebook om att hon var så jäkla trött på att hela tiden få negativa reaktioner när hon laddade upp en bild på sin tutte med bebis. Hon beskrev att detta minsann är naturligt och att barnen också har rätt att äta offentligt. Självklart ska spädbarnen få lov till att ammas. Det är ju det naturligaste som finns. Men visst finns det också de som inte vill ha en tutte upptryckt i fejset på café. 

Jag har ju alltid varit tjejen som är missnöjd med mig själv och min kropp. Förr så älskade jag att klanka ner på mig själv, och gärna kalla mig själv för fula saker. Det var som att jag lättade mitt hjärta varje gång, och på så vis mådde bättre när jag fick mig själv att må sämre. Förstår ni?

Godkväll!Arkivbild.

Vet ni vad den mest stressade känslan är? Det är känslan av att inte räcka till för alla. Känslan av att man inte kan dela sig i sjuttioåtta bitar. När man vill vara alla till lags och ha tid för allt och alla men när möjligheterna inte finns. Samtidigt så ska man helst ha ett liv, en vardag också. Nu är det ju så att jag har världens bästa liv, och jag tror att mina vänner liksom jag också förstår att livet tar nya vändningar hela tiden. Man slutar aldrig att resa och man slutar aldrig att växa. Är inte det ganska fantastiskt ändå? Alla är upptagna med sitt och går sina egna vägar. Men samtidigt vet vi att vi ändå har varandra och man kanske möts på mitten då och då. Och vet ni vad det bästa med det är? Det är att man kan fortsätta där man avslutade med sina vänner om det så har gått tio år. Det kallar jag vänskap. Och det är också det som är viktigt att komma ihåg när man får den där stressade känslan av att inte ha tid till allt och alla över sig.

Jag skulle vilja hylla alla ungdomar som sliter häcken av sig för något de brinner för. Man hör ofta att de får skit för att de lyckas. Ett exempel är den framgångsrika ryttaren, bloggerskan, modellen och numera också författaren Nellie Berntsson. Hon är fjorton år och står på sig. Hon kämpar och går sin egen väg trots alla sjuka och brutala näthatare. Jag gillar hennes engagemang och starka vilja. Samtidigt som hon har sin vardag med skola att sköta så uppnår hon framgång efter framgång med både bloggen, div. projekt och ridningen. Jag menar varför ska Nellie behöva ta skit för att hon råkar vara fjorton år och redan entreprenör? Jag läser ofta kommentarer så som "Vem tror hon att hon är, hon är ju bara ett barn!!" Bl.a. Frågar man mig så skulle jag säga att hon representerar alla eldsjälar som kämpar för sig själva och sina mål.

Är detta ett tjejfenomen eller är det samma för alla? Ni vet när man åker till köpcentret för att man ska ha EN grej. Men så kommer man hem med TJUGO andra saker bara för att man ville ha de. Detta hände mig idag. Jag åkte till Torp för att handla ett par billiga termobrallor eftersom att jag mot förmodan och trots att jag aldrig har stått på ett par skidor, åker till Sälen i påsk. Jag gick raka vägen till Stadium. Men det blev liksom inte raka vägen tillbaka sen, utan jag lyckades bli både lurad och lockad av REA-skyltarna på h&m igen. Sedan så passade jag på att slänga med ett par jeans från Gina tricot också.

Jag såg kvällens programm av Under samma tak. För er som inte har sett det så är det en dokusåpa där fem ungdomar och fem pensionärer flyttat in i samma hus. Ganska patetiskt programm enligt mig och en sak som jag reagerade på var snacket om mobilanvändandet. De äldre klagade såklart på att ungdomarna inte kunde lägga ifrån sig sina mobiltelefoner under frukosten och middagen. 

Och hur snygg är inte lillsyrran då? Hon fyllde arton här om veckan. Och hur sjukt är inte det då? Min lilla lillasyster som alltid har varit så liten. Nu får jag ju börja ta med henne ut på krogen! Och hur kul är inte det, att äntligen kunna ta mojitos med min sex år yngre syster? 

Igår så såg jag på dokumentärserien Familjer på äventyr som går på svt. Där får man följa fyra olika svenska familjer på olika håll ute i världen. Det är en familj som har varit ute och seglat jorden runt i flera år, en familj som har dragit spontant till Nya Zeeland för att hitta "sin plats" att slå sig ner på, den tredje driver hotell i Brasilien och så har vi en sista som bor i Indonesien.