Tog nyss en höstpromenad. Bra för hjärtat. Bra för att hålla sinnena i chakt. Idag är det alla helgona och jag ser fram emot att ta en promenad bland gravarna som lyser som stjärnor ikväll. Det är det vackraste jag vet. Fridfullt.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag är, som så många andra runtom kring, djupt chockad och oerhört förtvivlad. Över hur rasismen i vårt vackra land är på väg att ta över. Jag är skärrad över vad som hände på Kronans skola i Trollhättan i veckan. Min hemstad, alls långt ifrån där jag växte upp som liten. En ung man vars motiv var att döda skolelever med mörk hudfärg, med ett stort svärd. Och han lyckades. Han lyckades skada både de två som avled, och även anhöriga och övriga elever. Den rädsla som de efterlevande nu går och bär på måste vara obeskrivlig. Otrygghet. Kyla. Mörker. Och jag vågar inte ens tänka på vad alla barnens föräldrar känner. Jag hade aldrig vågat släppa iväg mitt barn till skolan efter denna tragedi! 

 

Det är inte bara detta terrordåd som allt handlar om. Men det gjorde ett stort avtryck i oss alla. Det var en mörk dag för Sverige och jag tror att vi alla fick oss en tankeställare. Hur allvarlig rasismen i vårt land är. Jag vill också nämna alla anlagda bränder på diverse flyktingförläggningar där BARN bor och ska bo. Hur kan man inte vilja hjälpa skadade och övergivna människor som flytt från IS, krig, bomber och hot? Människor som flytt från ett land som inte ens är möjligt att bo kvar i. För där finns inga hem kvar. För att allt är totalt sönderbombat. Rasister (Ja jag kallar dem det) säger att de hatar IS och all terror. Men de välkomnar inte människorna som flyr IS-terrorn. Och dessutom så ÄR händelsen på Kronan ett terrordåd. Så man kan egenetligen undra vem som är den största boven. 

 

Och alla som kallar sig för sverigevänner och ständigt påstår att de inte rasister men vill bevara Sverige svenskt. De måste sluta bete sig som rasister om de inte vill bli kallade rasister. Jag måste säga att jag är oroad över Sverige. Landet som alltid har varit mitt land. Men med en växande rasistisk politik och växande hat mot invandrare så känner jag hur mina taggar skjuts mer och mer utåt. Jag hör mer och mer hur bekanta säger sig vara för invandring men röstar på SD för att de inte är nöjda med invandringspolitiken, och att det blir för stora flyktingströmmar. Samtidigt så har det läckt ut att SD i Lund sprider ut adresser till blivande flyktingboenden. SD har också demonstrerat mot flyktingmottagandet i Trelleborg. Där fanns flera uniformerade nazister. Kent Ekeroth ska också, enligt expo, ha sagt från scenen:

''För Sverige innebär det här vår undergång''

''Ni är en spjutspets för att ta vårt land tillbaka''.

 

Är det politiker som dessa som svenska folket vill ska vara i ledningen? Jag som så många andra vill inte känna mig ovälkommen i mitt eget land. Landet som rinner i mina blodådror och landet som fostrat mig till den jag är. Med mina norrländska rötter och tunisiska influenser...

Jag hade inget annat för mig om dagarna än att rida 3-8 hästar om dagen och flänga mellan olika stall, utbilda mig i stall, plugga hästhållning på gymnasiet och samtidigt ha häst på fritiden som hobby. Hur orkade jag? Vart var min tid? Svaret är att mitt enda sociala liv var de jag hängde med i stallet (vilket ine var helt fel det heller!). Jag åkte till Lund för arbetsintervju hos en dansk elitryttare och mycket nära vän till självaste Roffe(!!). Fick jobbet samma dag, men tackade nej. Varför? För att jag till slut inte fick ut något annat än stress och hård press av hästlivet och tog en paus. Pausen är fortfarande aktuell men jag har planer på att ta död på pausen en vacker dag. Men aldrig på yrkesnivå. Jag nöjer mig med att bli en ponnymorsa åt ungarna i framtiden...

Under min uppväxt så var hästlivet min räddning för att orka med skolan där allt var tufft. Jag var en väldigt utsatt tonåring på många sätt. Men så fort jag kom till stallet så kände jag mig fri. Det bevisar hur viktigt idrott och hobby är för barn! 

God dag!

Idag så startade jag dagen med ett skivstångspass på Friskis! Jag har tränat exakt varje dag den här veckan (promenader inräknat) och jag mår så mycket bättre när jag gör det! Dessutom så kan jag äta god mat och godis med gott samvete den här helgen!;) 

 

Idag så firar jag och Rickard ett år. Tänk vad tiden går fort samtidigt som det känns som att vi har känt varandra hela livet. Rickard jobbar till nio ikväll och när han kommer hem så ska vi äta en god middag och spendera kvalitétstid tillsammans! Jag tänkte överraska med en hejdundrandes middag och dessert. 

 

Nedan så bjuder jag på en bild från natten då vi förlovade oss. Nyårsafton på tolvslaget. Vi hade tagit in på Gothia towers och bytte ringar uppe i deras sky bar! Det var nog det romantiska jag någonsin har gjort och det blev storfirande med en massa främlingar som grattade oss och bjöd på cocktails haha. Jag har aldrig varit så bakfull som dagen efter men det var det värt ändå! 

 

Imorgon så börjar jag att jobba efter en månads frånvaro. Sjukskrivningen på heltid är slut och jag ska börja jobba femtio procent. Det är blandade känslor. Jag vet att jag har mycket kvar att jobba på och inte riktigt är i balans för att återgå till arbetet än, men samtidigt så är det bra att komma igång tror jag. Därför gick jag emot terapeutens rekommendationer om att fortsätta vara sjukskriven helt ett tag till. Jag bestämde mig för att prova att jobba fyra timmar om dagen i en vecka. Och jag tror och hoppas på att jag kommer att fixa detta. Jag hoppas att min hjärna tänker rätt om att det är bättre att jag kommer igång på halvtid samtidigt som jag går hos min terapeut och får hjälp med att jobba med mina problem! För jag vägrar att gå in i väggen igen.

 

Du är det finaste som finns. Du är det vackraste jag någonsin har sett. Du luktar godast i hela världen och ingen har isblå ögon som du. Det bästa jag vet är att vakna upp såhär. Det näst bästa jag vet är att rulla över på din sida av sängen och burra ner ansiktet i dina kuddar när du gått tidigare än mig till jobbet. De där kuddarna luktar du. 

Idag har vi köpt ett nytt bord och nu är vi hos svärisarna och dricker kaffe (det vankas snart pulled pork här också!). Vi ska också passa på att tvätta bilen med högtrycken och rensa den invändigt när vi ändå är här. En fixarsöndag helt enkelt! Det verkar som att fåglarna älskar att bajsa på just vita bilar, är det bara jag som har lagt märke till det?

Åh vad jag älskar att bo i ett grönt område. Jag älskar att vakna upp, gå till köket och se dessa fruktträd utanför fönstret. Eller att vakna upp i sängen av att fåglarna kvittrar i buskarna utanför sovrumsfönstret (vi sover alltid med öppet fönster)... Det är t.o.m. underbart att vakna upp av regnets smatter mot fönsterrutorna när man trivs så bra i sitt hem. För mig så är det viktigt att hemmet är min fristad där allt är fridfullt, lugnt och avkopplande. Det ska vara en plats där jag alltid kan varva ner, andas och känna värme, kärlek och behag. Och för mig så behövs grönområde och natur för att jag ska kunna trivas till hundratio procent.

Idag har varit en sån där slapp och fixa hemma-dag! Jag älskar sådana dagar och jag lovar att jag skulle trivas med livet som hemmafru på heltid. Jag tycker om att tvätta, städa och bädda rent i sängen, skura badrummet och känna att hela hemmet både doftar och ser skinande rent ut... Sedan äter jag och min man middag med romantiska stearinljus när han kommit hem från jobbet. Tänk om varje dag kunde vara så? Nej för i dagens så kallade jämställda samhälle så måste även kvinnan jobba för inkomst (trots att hon har lägre lön än männen på samma arbetsplats) samtidigt som hon måste kämpa för sin roll som kvinna. Whatever. Jag och Rickard har haft en kväll i tv-soffan och har kollat både bron och Morgans mission! Heja bästa Morgan!

 

Imorse åt vi mega hotellfrukost på världens bästa hotel! Anja jobbar där så vi fick fetaste rabatten. Hotel Bristols frukostbuffé har tydligen fårr pris för sin kvalitét och jag förstår varför efter första tuggan! Allt smalt i munnen... 

Bjuder på bilder från gårdagen:)