2013. Vilket jävla år. 

Ärligt talat så har det mest varit ett tungt och kämpigt år. Jag har åkt på en hel del käftsmällar, och jag har mosats ner mot backen så fort jag har funnit kraft och rest mig upp. Men hörrni... Man får väl ändå försöka att glädjas åt det som har varit bra. För många bra saker har hänt också. Det var ju faktiskt under detta året som jag gjorde något seriöst av mina skådespelardrömmar t.ex. Det var i våras som jag satte ner foten och verkligen bestämde mig. Och sedan dess så har jag faktiskt knytit otaliga och fina kontakter inom branschen. Det var i somras som allt började. Med kursen för att utveckla mitt filmskådespeleri för ett välkänt produktionsbolag. Nu har jag världens bästa grund att stå på. 

 

Jag har också hunnit med att bli inviterad till mitt livs första filmpremiär under året. Det var en privat tillställning som regissören själv anordnat. Där fanns många välkända skådespelaransikten och annat inspirerande folk inom både film och musikbranschen. Sjukt kul grej! Att jag tog första steget mot min karriär under 2013 är helt klart höjdpunkten på året. 

Under årets gång så har jag också utvecklat mitt sinne för konst och fått upp ögonen för nya ting. Jag har heller aldrig förr farit så många gånger fram och tillbaka till Stockholm som under detta året. I både ärenden och nöjen. 

Sedan så måste jag tillägga alla fantastiska människor som jag har mött under 2013. Jag har både skaffat mig vänner för livet och insett vilka människor jag ska hålla mig undan för. 

Dock så har det varit en tuff höst as hell. I höstas så bröt jag ihop totalt och sedan dess så kämpar jag med både utmattning och depression. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där igen, men ack så oförutsägbart det är när ens förflutna knackar på dörren. Stress i vardagen gjorde inte heller saken bättre. MEN. Jag tänker inte dö för det. Jag ska inte lägga mig ner. Jag tänker rulla in i 2014 med samma inställning som jag alltid har haft... Nu jävlar.

 

 

Jag har lyckats bli jättefull under utgången i Trollhättan på juldagen. Jag har också beställt kebab på bakisdagen, fastän jag hatar kebab i vanliga fall. Jag har åkt buss till Oslo. Jag har jobbat. Och här ligger jag i sängen och funderar över mitt liv. Jag ska nog sova nu. Godnatt.

Imorgon på juldagen så ska jag inte göra någonting. Jag ska inte ställa någon klocka och dessutom så tänker jag bara päsa i pyjamas hela dagen fram till jag ska ut och möta gamla vänner här i Trollhättan. Då vankas det utgång minsann! 

Gårdagen blev ganska lyckad. Jag for runt på stan hela dagen med Maria. Vi käkade en brakmiddag på Friday's på Karl Johans gate och julklappsshoppade. På kvällen så gick jag över till Maria där vi slurpade vin och till sist gick vi ut, både på Ish och Lawo. Ytterst trevligt. 

 

Idag så måste jag ge mig ut i julruschen igen, trots bakfylla. Trevligt. 

 

...idag när vi gick på bio så råkade jag välta ut hela popcornbehållaren på snubben som satt bredvid. En typisk Sabrineklassiker. Hur som helst så var det en trevlig kväll. 

 

Måndag kväll. Tillbaka i Oslo och verkligheten. Att komma hem till mamma i helgen gav mig verkligen en energiboost. Precis vad jag behövde. Min mamma är verkligen en ängel som alltid har funnits med mig och stått bakom mig i alla mina val hela vägen. Alltid. Hon stöttar mig i allt och har alltid trott på mig till hundra procent. 

 

Idag så har jag jobbat och betalat räkningar (dötråkig vardag höhö). Ska ge mig ut på en promenad tänkte jag. Jag längtar till att träna igen men än så länge får jag ta det chill p.g.a förkylning... Egentligen så längtar jag nog mest till att starta mitt liv igen och må bra och bli i färg igen. Inte bara gå runt som ett grått moln. Men det kommer.

 

...Bästa: Hann inte tvätta kläder så fick ta tuben ner till Oslo C för att köpa trosor. Fick fet rabatt på underkläderna.

 

...Sämsta: Mitt humör.

...Låt: Triggerfinger - Donkeyboy

...Outfit: Slet-dagis-kläder.

...Längtan: Min systeryster♥

...Överraskning: Fick en julklapp av en hemlig tomte på jobbet;)

 

 

Jösses amalia. När jag bläddrar igenom gamla bilder på datorn så inser jag hur mycket jag faktiskt har minskat i vikt de senaste två åren. Dock sakta men säkert, men på ett sunt sätt. Jag har inte ansträngt mig särskilt mycket, det har liksom bara blivit så automatiskt av någon konstig anledning. Kanske tänker jag mer på vad jag stoppar i mig nu för tiden än för några år sedan? Eller är det tonårshullet som har försvunnit? För jag var egentligen mycket mer aktiv förr, då jag var hästtjej på hetid. Jag hade hästar som yrke och även som hobby. Det var hästar 24/7. Varje dag, konstant. Ett tag red jag ca 4-6 hästar om dagen och det är motion som heter duga kan jag lova för er som inte är hästkunniga! Och att jobba i ett stall, ensam på ca 20 hästar och bära en jävla massa tungt... det är hundra gånger bättre än ett ynkligt gympass!

 

Jag mår otroligt dåligt av att se dessa gamla bilder. Hur kunde jag vara nöjd med tillvaron? Jag menar inte på att det är fel att ha för många kilon, men man mår ju inte bra av det. Eller? Kroppen mår i alla fall inte bra av det! Det är helt enkelt bara nu när jag har insett storleksskillnaden på mig nu jämfört med några år sedan som jag verkligen reagerar. Men å andra sidan så tror jag också kanske att en del av det var tonårshull som försvann när jag växte mer och blev vuxen. Hm...

 

 

 

Puss på er!