Kära jultomten. Om jag lovar att vara lite extra snäll i år, skulle jag kunna få en sekelskiftsvilla till jul då? Gud vad mysigt!

Åh tänk vad fantastiskt det måste ha varit att leva på tjugotalet! Jag fick mersmak på tjugotalet efter att ha sett hur vacker Sara var igår när hon skulle på tjugotalsfest!

Jag skulle i alla fall vilja åka på semester till tjugotalet för en vecka eller två. Jag undrar hur Paris var på den tiden... Människor var så vackra i sina vackra och sexiga utstyrslar. Jag gillar modet. Den sista bilden är ju bara sjukt inspirerande. En arbetande kvinna. Jag köpte mig en flanellskjorta igår.

Jag har fått frågor om hur jag mår nu för tiden och att jag verkar må bättre ang. min depression. Det stämmer, jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för några månader sedan. Jag fick mediciner av min läkare, men det jag tror har hjälpt mig mest är nog att jag började acceptera att jag har en depression och därefter så kunde jag, tillsammans med alla fina människor som har stöttat mig (speciellt min mamma), hitta lösningar och sätt att hantera det på. Mediciner och stämningsförhöjande tabletter hjälper absolut till, så att man orkar ta tag i problemen, men det är inte lösningen på allt. Det är en själv som måste våga må bra igen. Men jag tror definitivt att det är viktigt att berätta och vara öppen om hur man mår för nära och kära som man litar på. Man är aldrig ensam. Aldrig. Det spelar ingen roll om man känner sig ensammast i hela världen. Du är aldrig aldrig ensam. 

 

Jag har en lång bit kvar. Jag kanske alltid kommer att kämpa med depressionen, så länge jag lever. Men jag har accepterat att det kanske är så och har på så vis lärt mig att leva med den. Jag kan vara glad och njuta av livet i alla fall. Det spelar ingen roll om jag måste äta medicin för resten av mitt liv, jag tänker inte låta det dra ner mig totalt utan klättra upp igen. Livet är vackert även om det är fruktansvärt. Jag brukar inte ta livet på så stort allvar, för #1 vi lever bara en gång i detta liv och #2 vi alla ska en gång dö. Vi alla föddes till denna jord av en anledning. Att leva livet. 

 

Nyckeln är att våga söka hjälp och att våga bli hjälpt. 

 

//Love

Jag vill säga till alla som någon gång har kritiserts som människa på ett sådant sjukt sätt: Fortsätt att stå på dig! Våga vara du! Orka vara du, och fortsätt att älska! Det är sjukt att du ens ska behöva gå igenom all skit men du är en hjälte, och en symbol för en bättre och fredligare värld. Och det är något att vara stolt över.

Jag är så galet taggad. Och nu är det allvar. För jag har nämligen antagit en utmaning. Jag ska ägna detta året till att slipa min kropp ruskigt snygg inför nästa år (jag är en god bit påväg men nu har jag verkligen fått nytändning!). Jag har äntligen kommit över sötsugtröskeln och är inte längre sugen på sötsaker -alls. Det känns helt underbart och jag trodde aldrig att det skulle ske. Jag bet bara ihop. Det finns inget som heter motivation i min värld längre. Det är bara att göra. Finns det inget sug att dra till gymmet fastän det är gymdag? Inga undanflykter, det är bara att dra på dig hörlurarna och pumpa till du är färdig. Är du sugen på pizza en fredagkväll? Det är bara att välja vad du vill med dig själv. Allt handlar om val man gör. Väljer du att trycka i dig en chipspåse så kom ihåg att det var ditt egna val när du sedan sitter där och klagar över dina skavanker.

 

Detta viktigare än något annat för mig. Jag ser numera mig själv som ett varumärke. Och man måste ju själv vara nöjd med varan man säljer. I mitt fall så är varan mig sälv. Jag vill känna att jag stolt kan visa upp både mig själv och min kropp. Jag SKA. Och jag KAN. Jag är PÅVÄG.

 

Sömn - Detta jobbar jag fortfarande jättemycket med. Sömnen är ju superviktig för att det är kroppens återhämtning och egna läkning. Både fysiskt och mentalt. Alla mår hundra gånger bättre om man får tillräckligt med sömn. Och man strålar mer! Sömnen är viktigast av allt!

Egentid - Dubbelbokat dig igen? Springer du emellan ärenden? Hinner du knappt ringa upp dina vänner för att du har samlat på dig för mycket att göra? Avboka, avboka, avboka! Det var precis detta som utlöste att jag slog huvudet i väggen och bröt ihop totalt. Jag skulle alltid finnas till för alla andra - utom mig själv. Du är det viktigaste som finns, och ingen annan kan ändra på det. Dina riktiga vänner förstår om du inte alltid kan mötas upp, de finns kvar. Du måste ta din egen tid och göra sånt som inte stressar dig. Och det kan vara att inte göra någonting. Lär dig att njuta av att vara lite ensam ibland!

Dessa punkter har hjälpt mig mer än jag någonsin kunde tro. Oavsett vad din svacka beror på från början så hjälper allt detta mer än du tror! Man måste lära sig att ta hand om sig själv.

 

När jag stod på crosstrainern på gymmet tidigare idag så lyssnade jag på Peter08&Kissies podcast som handlade om träningstrenden, som har sköljt över oss som en våg idag. De snackade om att de tror att tjejer har slutat bry sig om vad killar tycker om deras kroppar, utan i stället hellre söker bekräftelse hos varandra. Som systrar emellan. Tjejer eftersträvar inte vad killar vill ha idag, utan nu är det biffiga muskler och manliga magrutor som gäller även hos många tjejer. Jag är delvis enig i det. Men för mig så handlar det också om att se frisk och hälsosam ut och det är det jag i alla fall vill eftersträva. Sedan så skiter jag fullständigt i vad någon annan tycker, så länge jag själv blir nöjd och tycker att jag själv är snygg. Just nu så är jag missnöjd med mig själv, men jag jobbar på att göra något åt det.

 

För visst tränar de flesta för att se så snygga ut som möjligt idag? Man borde i själva verket träna för hälsans skull. Sedan så finns det ju också så många olika definationer om vad som är "snyggt". Herregud, jag blir så galen på denna hysterin som träder fram idag. 

Jag själv kan känna att jag har lite dubbelmoral när jag säger att det handlar om att jag själv ska vara nöjd. Men å andra sidan; vad är det som gör att jag är missnöjd idag? Självklart speglar det på dagens ideal. Hur som helst så vet jag vart jag vill nå med min kropp och min hälsa, och det är väl ändå det viktigaste?