Jag hade en fin och lugn helg. Endast gått långs promenader och haft dejt med mannen. Avslutade gårkvällen med akuten (fr.o.m imorgon är jag så långt gången att jag tillhör jag förlossningen om något skulle hända) efter att man trott att jag börjat läcka fostervatten. Så fresh. Nu är jag sjukskriven i en vecka och har blivit ordinerad vila. Så den här veckan ska jag verkligen ladda upp med energi att orka. Jag är helt färdig om jag ska vara ärlig. På alla sätt. Magen spänner och krampar. Men det är okej att vara slut. Det är okej att vila. Bebis mådde bra och hade massor med vatten i magen (man gjorde ALLA undersökningar och prover som gick på mig). Det är det viktigaste. Hen sparkar och är glad som vanligt. Tack och lov. Hen får inte komma ut riktigt än.

Idag, från absolut ingenstans, så började bebis att sparka riktigt vilt och mycket kraftigare än innan. Tidigare så har jag kunnat känna de små pyttebuffarna ett par enstaka gånger med handen men ikväll fick både Rickard och jag känna på några riktiga sparkar utanpå magen! Denna häftiga känsla kommer jag att leva på så himla länge! Jag är nu inne i vecka 22 och för första gången så känner jag mig alldeles jättegravid. Det har börjat spänna ordentligt och skrutten gör sig påmind varje dag. Det får mig att inse gång på gång hur fantastiskt livet och kroppen är egentligen. Jag var tvungen att ta en magselfie på jobbet idag! Jag har gått över till the dark side, nu ingår jag nog i maffialigan som bombar sociala medier med jobbiga magbilder haha.

Det har varit så svårt för mig att acceptera förändringarna som kroppen genomgår under en graviditet. Jag har samlat vätska, ökat lite i vikt, fått en vad som känns för mig megamage, ryggvalkar... Ja listan kan göras lång. Det har varit först nu som jag uppskattar min kropp som den var innan. Och vet ni vad det komiska är? Att innan så uppskattade jag hur min kropp såg ut för flera år sen innan dess.

Men jag har börjat lära mig att tycka om kroppen som den är och blir nu också. För mitt barn mår bra och jag är frisk. Alla förändringar är för VÅRT BARN. Hur kan man hata det när man tänker så? Jag trodde helt ärligt att jag inte skulle bry mig och jag trodde absolut inte att min graviditet skulle bli så jobbig mentalt med alla omställningar. För jag har alltid tänkt att det är naturens gång. Men nu förstår jag verkligen vad alla mina gravida vänner har pratat om innan.

Idag var jag och Rickard på rutinultraljudet på sjukan. Vi hade från början bestämt oss för att absolut inte ta reda på könet eftersom att Rickard verkligen ville behålla det som en sista överraskning på BB. Men mitt i undersökningen så utbrister Rickard "Eller jo förresten! Jag VILL veta! Ja jag är säker!" en stund efter att barnmorskan frågat. Så nu vet vi att det är ett friskt barn med fullt fungerande organ som ligger och sparkar i min mage plus att vi vet könet. Könet i sig har absolut ingen betydelse för oss varken i förhållande till vad vi önskat eller i förhållande till kläder och inredning. Men där emot så känns det roligt att kunna relatera mer till en individ i stället för "den" inne i magen! Och så blir ju namnet mer solklart också.

Det bästa med att vara rund sedan innan och gravid måste ju vara känslan av när ens mage blir så utspänd att valkarna på den börjar försvinna! Haha.