Jag saknar att ha någon som torkar bort mina tårar, smeker mig på kinden och talar om för mig att allt kommer att vara bra snart igen. Jag saknar att kunna skita i vardagen och fly undan, borra mig ner under någons axel och bara blunda bort verkligheten för en stund. 

Men det är ju inte så enkelt, när man endast gråter i sin ensamhet. Fyra väggar och jag. Den där jävla fasaden som ska visa upp en stark självständig kvinna som alltid är så jäkla positiv, altså. Men jag intalar mig att jag kliver upp som en ännu starkare person imorgon bitti. Eller, det vet jag att jag kommer att göra.

Hur rödgråten jag än sitter här, hur mycket mascara jag än har på mina kinder och avtorkat på mina händer. Jag vet att jag kommer att kunna dra nytta av den här erfarenheten framöver. Jag ska fortsätta att stega framåt, mot min framgång. Jag ska fortsätta att kämpa. Det här var kanske ett prov av livet. Jag vet att jag klarar alla prov. 

 

Men ibland, bara ibland, så önskar jag att någon fick se mig såhär. Ledsen. På riktigt.