För in princip första gången så känner jag riktig hemlängtan. Jag längtar hem. Hem till min familj, hem till allt som finns där. Hem till lugnet, hem till det som fanns där när jag lämnade det. Jag har aldrig saknat min familj såhär mycket som jag gör nu. Jag blir lätt nostalgisk och tänker tillbaka på old times. Good old times. Jag har det såklart jättebra nu och ångrar absolut inte min 'emigration' till Norge. Men när mycket runt omkring är jobbigt, och det är en lite tuff tid; så längtar och saknar jag extra mycket. Kanske är det tryggheten i hemma som jag längtar till i svårare tider. Hemma är ju också Oslo. Men inte på samma sätt som hemma hos familjen i lilla Trollis. Tack och lov så bor jag ju inte i världens ände, och kan åka och hälsa på någon helg! Hade jag bott i världens ände så hade jag säkert klarat det... men känslan att få komma hem och bli lite ompysslad av familjen är ibland storslagen:-)

 

Haha på tal om Old times... Här är jag, Sandra (numera min roomie) och vår gamla klasskamrat Sandra.B som typ 15/16-åringar... Afrofrillan har hängt med periodvis ett tag altså. Tror detta är början på min afro-afro-period!