Livet känns som en ständig kamp att dra sig uppför en bergskant med mjölksyra i armarna. Att ständigt få nya käftsmällar och att varje dag kväva den där klumpen i halsen som alltid ska envisas med att växa och växa. Jag undrar om det någonsin kommer att ta slut. Jag tror egentligen inte att jag någonsin kommer att bli helt hel. Men mer hel än jag är nu. Och det enda jag kan göra är att fortsätta jobba för det. Jag är oerhört trött på att kämpa och samtidigt dölja det från omgivningen. Men jag har inget val.