Jag traskade hem från gymmet idag och jag kände det. Jag kunde verkligen andas det. Det var en gnytta höst. Den där speiella lukten. Luften. Den där brittsommartemperaturen som kyler dig när du går utanför dörren. Inte värmer dig. Utan nu handlar det om att luften kyler dig. I alla fall ikväll. Det är ett tecken.

 

I år så ska jag göra allt i min makt för att int gå ner mig och vilja dö p.g.a den mörka och tysta årstiden. Jag ska försöka att mysa varje kväll och utnyttja årstiden till max. Jag borde göra lite mer som barnen. Hoppa i lövhögar och njuta! Hösten kan ju faktiskt vara väldigt vacker trots allt. Kanske är det för att hösten är förberedelsen inför vintern som jag ogillar den. För vintern kan jag verkligen leva utan. Hade jag int bundit upp mig till ett kontrakt här i Oslo i år så hade jag åkt till andra sidan jorden hela vintern. Och komma tillbaks när det börjar blomstra här i norden. Det är kylan jag inte tål. Och detta mörkret. Det är kolsvart vid tio här nu. Vad hände? För några veckor sedan så satt jag och mina vänner och ölade i den tropiska värmen och i nattljuset.