Jag har fått frågor om hur jag mår nu för tiden och att jag verkar må bättre ang. min depression. Det stämmer, jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för några månader sedan. Jag fick mediciner av min läkare, men det jag tror har hjälpt mig mest är nog att jag började acceptera att jag har en depression och därefter så kunde jag, tillsammans med alla fina människor som har stöttat mig (speciellt min mamma), hitta lösningar och sätt att hantera det på. Mediciner och stämningsförhöjande tabletter hjälper absolut till, så att man orkar ta tag i problemen, men det är inte lösningen på allt. Det är en själv som måste våga må bra igen. Men jag tror definitivt att det är viktigt att berätta och vara öppen om hur man mår för nära och kära som man litar på. Man är aldrig ensam. Aldrig. Det spelar ingen roll om man känner sig ensammast i hela världen. Du är aldrig aldrig ensam. 

 

Jag har en lång bit kvar. Jag kanske alltid kommer att kämpa med depressionen, så länge jag lever. Men jag har accepterat att det kanske är så och har på så vis lärt mig att leva med den. Jag kan vara glad och njuta av livet i alla fall. Det spelar ingen roll om jag måste äta medicin för resten av mitt liv, jag tänker inte låta det dra ner mig totalt utan klättra upp igen. Livet är vackert även om det är fruktansvärt. Jag brukar inte ta livet på så stort allvar, för #1 vi lever bara en gång i detta liv och #2 vi alla ska en gång dö. Vi alla föddes till denna jord av en anledning. Att leva livet. 

 

Nyckeln är att våga söka hjälp och att våga bli hjälpt. 

 

//Love