Vet ni vad den mest stressade känslan är? Det är känslan av att inte räcka till för alla. Känslan av att man inte kan dela sig i sjuttioåtta bitar. När man vill vara alla till lags och ha tid för allt och alla men när möjligheterna inte finns. Samtidigt så ska man helst ha ett liv, en vardag också. Nu är det ju så att jag har världens bästa liv, och jag tror att mina vänner liksom jag också förstår att livet tar nya vändningar hela tiden. Man slutar aldrig att resa och man slutar aldrig att växa. Är inte det ganska fantastiskt ändå? Alla är upptagna med sitt och går sina egna vägar. Men samtidigt vet vi att vi ändå har varandra och man kanske möts på mitten då och då. Och vet ni vad det bästa med det är? Det är att man kan fortsätta där man avslutade med sina vänner om det så har gått tio år. Det kallar jag vänskap. Och det är också det som är viktigt att komma ihåg när man får den där stressade känslan av att inte ha tid till allt och alla över sig.