Men det självskadebeteende var ju inte så sunt i längden. 

Idag så har jag en helt annan inställning. Jag har börjat acceptera hur jag ser ut. Jag har accepterat att min mage finns där på kroppen. Och jag är tamigfan snygg ändå (ja ni, man får faktiskt lov att    tända på sig själv om så är). Alla kan inte ha en superkropp. Och vem bestämmer vad som är snyggt och inte? Jag är förfan mänsklig. Lite (mer eller mindre) hull är inte världens undergång! Jag trivs i mig själv ändå! Jag önskar att alla kunde inse samma sak. Jag önskar att alla kunde acceptera sig själva precis så som de såg ut. Världen hade blivit så mycket mer harmonisk, främst för de själva. Så länge man mår bra, eller hur?

Jag har inte slutat träna och tänka på vad jag stoppar i mig, men det är inte samma hysteri som för ett tag sedan. Utan snarare för att jag vill vara frisk och  finnas länge på jorden för mina barn. Sedan om jag har en liten kagge eller några skavanker på kroppen, eller om jag lyckas skaffa mig ett sexpack, det har fan ingen betydelse och ska inte få bestämma över min lycka i livet! Det finns viktigare saker att vara lycklig och olycklig över.