Nä, vet ni vad! Vi måste sluta att leva i någon sorts fantasivärld och börja leva. Vi måste sluta vara för fina för skitgöra och börja ta i lite. Jag är less på allt-måste-se-så-perfekt-ut-utåt-sett-sättet och alla fina fasader med uppätna insidor. Och varför är det så tabu att visa verkligheten, och varför måste man gå in i en falsk roll i vissa sociala sammanhang? Tänk om alla bara kunde visa sitt verkliga jag. Jaget. Alla är inte på topp jämt och lever i en ständigt rosabubblande värld. Nej ni, jag tänker berätta om mitt jag.

Jag föddes i en medelsvenssonfamilj med ett stänk arabkultur, växte upp i ett helt vanligt bostadsområde där alla ungar lekte med alla och alla vuxna drack kaffe med alla. Himla trevligt faktiskt. Jag kunde inte ha fått en bättre uppväxt även om pappa inte körde porche och även fast jag aldrig fick någon chanelväska när jag fyllde tretton. Jag hade turen att få vara barn länge. Jag hade turen att ha många vänner att leka med och jag hade turen att få gå på varenda barnkalas. Jag hade dessutom turen att ha föräldrar som uppfostrade mig väl, som lärde mig att alltid vara vänlig mot andra. Det var ju så jag fick så många vänner. Jag frös inte ut, utan jag gick fram till den ensamma och gav en liten klapp på ryggen med ett försiktigt "Vill du vara med och bygga koja med oss?". Sådana var vi allihopa. Alla ungar på gården. Därav den goda stämningen.

 

Men jaget då? Visst präglas man av hur man växte upp. Men jag har alltid varit typen som fantiserar om framtiden och längtar fort framåt. Kanske behöver jag lära mig att stanna upp och njuta av nuet lite oftare? Jag är också grubblaren och analektikern. Ältaren. Tvivlaren. Försiktigheten är en stor del av mig, men jag är ju i jungfruns tecken. Vi ska tydligen vara den typen. Häftigt hur det faktiskt stämmer va?

 

I mina tidiga tonår så drabbades jag av hjärnspöken av olika anledningar. De sa åt mig att jag var tjock och ful. Att ingen ville mig något gott och att jag förtjänade att lida. Att jag inte hade samma rätt att befinna mig på gatan som alla andra. Där var början på min depression och panikångest och många år av isolering från omvärlden. Det gick inget vidare i skolan och inte blev saken bättre för att halva lärarkåren var inkompetenta och lät bli att kontakta mina föräldrar först jag varit borta från skolan åtta veckor i streck. Ingen undrade, och ingen tog ansvar för ett barn. Vilken tur att jag hade så god kontakt med min mamma som ändå visste. Hon visste och hon kämpade för och med mig. Min mamma räddade mig. Hon har banimej räddat mitt liv. Många gånger. Det var henne jag kom gråtandes till när åttan och nians brudar spottade på mig i duschen, när de slog mig och när de skrek hora efter mig. Huff, vilken befrielse det var att börja gymnasiet sedan! Där ryckte jag upp mig och klarade skolan hyfsat bra tack vare kompetenta lärare och fina kamrater.

 

Idag känner jag mig som världens starkaste kvinna. Som klarade av en jävla resa. Vilken jävla resa när jag tänker efter. Ingen trodde att jag idag skulle stå där jag står idag. Från att inte ha kunnat gå utanför dörren p.g.a panikångest (jag klarade inte ens av att ta bussen eller gå och handla för att jag trodde att hela världen ville se mig död när jag var fjorton) till att ha växt upp till en kvinna med jävla ranamma. Varje gång som jag mosats mot backen så har jag också växt som människa och blivit starkare. En dag så bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att ingen har rätt att trampa på mig och att ingen har rätt att bestämma mitt liv åt mig. Mitt liv skulle aldrig mer styras av ångest. JAG skulle vara lycklig och frisk. Jag skaffade mig superkrafter och började jobba redan innan studenten. Därefter så har jag bott i Norge, jag har rest och jag har utmanat mig själv många gånger till tusen. Jag har varit rädd som fan många gånger men också överbevisat mig själv varje gång. 

Och nu när jag har kommit såhär långt i mitt liv. Då ska inget få hindra mig till att gå min egen väg i livet. Idag är jag nästan gift och lever mitt drömliv med mannen i mitt liv. Jag tänker studera igen och jag tänker bilda min egen lilla familj. Jag och mannen. Min huvudnyckel är alltid att alltid leva tillsammans med jaget i mig. Vi har en bra relation till varandra. Vi accepterar varandra och tar hand om varandra. Det var tufft att ge jaget en acceptans, men det gick till slut. Även fast vi inte alltid lever i en rosabubblande glamourös värld och även fast vi inte har åttapack på magen (jag har slutat bry mig om min kagge, den är väl mysig då). Huvudsaken är att vi är friska och mår bra med varandra. Jag och jaget.