Jag har fallit och förlorat mot mig själv. Så tänkte jag först. Men sedan så sa läkaren något som fick mig att tänka om. "Du har funnits där för andra alldeles för länge, medan du själv har fallit bort". Nu är det dags att sätta mig själv på priolistan. Jobbet får vänta. Vi gjorde andningsövningar tillsammans (läkaren och jag), och hon andades med mig. Hon stöttade mig och lyssnade på vad jag hade att säga. Denna kvinna brinner verkligen för sitt jobb. Hon älskar människor och hon får mig att känna mig värdig. På alla andra ställen har jag känt mig minst sagt värdelös när jag lämnat. Jag är så van vid att läkare misstror mig att jag blev chockad idag, när jag för första gången träffade en läkare som såg mig som en medmänniska. Hon tog sig tid för sin patient. Hon sa att hon hade varit i samma situation som jag. Sedan sjukskrev hon mig i flera veckor och så smed vi en plan tillsammans. En plan som ska hjälpa mig att hitta tillbaka. En plan som måste fungera hela livet. För jag ska minsann inte vara tjugofyra år och längta till pensionsålder för att slippa stressa. Jag ska minsann inte längta till dödsbädden för att slippa tryck över bröstet och andnöd (panikångest heter det).