Och så är jag där. Semesterns sista vecka. Jag skulle ha haft en vecka till, men jag lovade bort mig till den sommaröppna förskolan. Och det känns ändå helt okej med tanke på vilken supersemester jag har haft i år. Jag har ju hunnit gifta mig och varit på smekmånad! De senaste dagarna så har jag och Rickard mest varit vid havet och latat oss. Smält att vi är herr och fru och myst hemma. Välbehövligt. Och tro det eller ej, men det känns väldigt skönt att snart komma tilbaks till vardagliga rutiner igen. I vanliga fall så brukar jag ha riktig jävla söndagsångest två vevkor innan jag börjar jobba, men i år så accepterar jag läget och det faktum att det snart kommer en ny semester. Och jag är lyckligt gift och nya äventyr väntar resten av året. Det känns väldigt bra. Det är nästan så att jag (vågar jag ens skriva det här?) längtar till oktobermörkret och att sitta med tända stearinljus i vardagsrummet och burra in mig i mysiga filtar framför något läskigt spökprogramm. Eller till jul, världens vackraste familjehögtid. Familjen. Jag älskar familjen. All tid jag spenderar med just familjen är så guld värd. Och familjen kommer alltid först. I alla lägen. I familjen finns vi för varandra. Jag ska banimej tatuera in ordet. Familjen. Och tänk att jag och Rickard är en familj på riktigt nu. Familjen Johansson. Känns både svensson och alldeles underbart. Vi är rötterna till en framtida större familj. Wow.