Det har varit så svårt för mig att acceptera förändringarna som kroppen genomgår under en graviditet. Jag har samlat vätska, ökat lite i vikt, fått en vad som känns för mig megamage, ryggvalkar... Ja listan kan göras lång. Det har varit först nu som jag uppskattar min kropp som den var innan. Och vet ni vad det komiska är? Att innan så uppskattade jag hur min kropp såg ut för flera år sen innan dess.

Men jag har börjat lära mig att tycka om kroppen som den är och blir nu också. För mitt barn mår bra och jag är frisk. Alla förändringar är för VÅRT BARN. Hur kan man hata det när man tänker så? Jag trodde helt ärligt att jag inte skulle bry mig och jag trodde absolut inte att min graviditet skulle bli så jobbig mentalt med alla omställningar. För jag har alltid tänkt att det är naturens gång. Men nu förstår jag verkligen vad alla mina gravida vänner har pratat om innan.